Drömmen om Kapellet

Drömmen om Kapellet

Ibland är mina drömmar som långfilmer, stora scener och komplicerade handlingar. Just en sådan dröm har jag haft i många år. Ibland drömde jag drömmen ganska ofta, till andra tider mer sällan.

 Allt börjar en vacker sommarmorgon. Solen skiner, blommorna på ängen doftar friskt och jag minns jag springer genom det höga gräset.  

Jag är lycklig, upplever att jag nästan flyger fram över ängen.

Mina kläder är lite gammalmodiga, en överdel och kjol av oblekt linne, ett skärp av ullgarn.

Kjolen blir våt längst nere vid fållen av daggen som ännu inte har dunstat bort under solens gassande värme.

Mina fötter är nakna. Jag vet jag sällan har på mig skor, det stör mig inte.

Framför mig ser jag en byggnad av sten och trä. 

Den är nästan rund, faktiskt oktagonal, och när jag når fram till porten ser jag att dörren själv är en dubbel ekdörr och att den är både gammal och sliten.

Handtagen och beslagen är av svart gjutjärn, gamla och slitna de också.

Jag drar i ena hantaget och dörren glider tyst upp, och jag tittar in.

Dörröppningen är längre upp än jag kan nå. Jag känner mig liten och obetydlig, fylld av respekt och vördnad.

Rummet själv är högre i tak än man anar utifrån, det beror på ett par steg som leder ner i själva salen, som är inred som en amfiteater med sittplatser i trappsteg ner mot mittenytan. 

Det finns ett par fönster här och där men de är mer en slags gluggar i stenväggen och de släpper inte in särskilt mycket ljus.

Mellan gluggarna finns lyktor hängande. Luften är tät av osande talgljus.

Även om jag är säker att detta är en plats för dyrkan av någon tro saknas alla saker man förknippar med religion.

Här finns varken idoler eller symboler, inga böcker, inget altare. Bara en svag doft av rökelse.

Jag står ensam mitt i byggnaden, ändå vet jag, med orubblig säkerhet, att här hör jag till.