Jag har ikväll skickat inlägget nedan till tidningen Metro.

I dagens Metro, 2017-09-18, skrev Johan Wikèn om Idrottstränaren som undgick straff genom att hålla sig undan tills brottet han skulle åtalas för preskriberades.

Han slapp alltså att fällas för ett brott som han misstänkts för genom att hålla sig gömd.

I Sverige har vi nämligen en lagstiftning som tillåter att vissa grova brott såsom övergrepp på barn preskriberas efter någon tid, 5 – 15 år beroende på omständigheterna.

Det rör sig inte om några småförseelser, vi talar om *brottsrubriceringar som ger följande preskriptionstid:

• ·         våldtäkt mot barn, 10 år
• ·         grov våldtäkt mot barn, 15 år
• ·         sexuellt utnyttjande av barn, 10 år
• ·         sexuellt övergrepp mot barn, 5 år
• ·         grovt sexuellt övergrepp mot barn, 10 år
• 
  

Andra grova brott som rån och dråp har ingen preskriptionstid. Det betyder att en dom för ett sådant brott inte kan undvikas genom gömma sig för lagens långa arm.

Våldtäkter och övergrepp mot barn är vidriga brott som ger varaktiga men genom hela livet. Offrets lidande har ingen preskriptionstid. Det är en livstidsdom.

Barn som har utsatts för sexuella övergrepp och våld har ofta svårt att klara skolan, har oftare psykisk sjukdom eller problem med missbruk senare i livet

.

Svenska rättssystemet fokuserar på att rehabilitera förbrytaren hellre än att lägga resurser på att hjälpa brottsoffer. Det är ett ineffektivt system som varken gagnar samhället eller någon annan.

Vi behöver en annan lösning, ett mer trygghetsskapande humant system.

Hur annars kan vi lära våra barn om vad som är rätt och fel.?

Hur annars skall våra barn kunna känna sig trygga?

Enda logiska lösningen jag kan se är att ändra lagen så brott mot barn inte kan preskriberas.

Först då kan brottsoffren få någon form av trygghet och rättvisa.

Sköt om er vänner,

Maria