Hur gör vi då?

Jag har granskat en hel del rättegångar av våldtäkter och trakasserier nyligen och det finns en gemensam nämnare. 

Av alla de övergrepp som har skett på ostörd plats, där brottsoffret och förövaren/förövarna befinner sig, leder majoriteten av våldtäktsfallen ingenstans. 

Förklaringen är enkel. 36%, vilket bara är en tredjedel av de övergrepp som anmäls till polisen, leder till en dom.

Våldtäkter och andra sexuella övergrepp är sällan en upplevelse man kan lägga bakom sig. Offren får leva med ett livlångt lidande med både fysiska och psykiska skador.

Överlevare efter våldtäkter lider ofta av post traumatiskt stress syndrom (PTSD), agorafobi och självskadebeteende. 

Lidandet blir inte bättre av att brottsoffret riskerar möta sin förövare när hon färdas ute i samhället. 

Rättssaken är offrets enda möjlighet att få ett avslut, ett erkännande att brottsoffret inte har gjort något fel och därför inte kan klandras för att övergreppen hände. "Ord mot ord" är en dålig ursäkt.

Vi som samhälle måste förbättra våldtäktsoffrens chans till en fällande dom.Hur gör vi det?  Det är regeringens uppgift att utreda.

Min personliga observation är att det är tid att sluta dalta med förövarna och dags att ge brottsoffren en bättre chans till avslut och upprättelse. Det är nog nu.

Sköt om er vänner,

Maria