Om att våga tala

En av de saker jag kommer ihåg från min barndom var att jag inte vågade berätta om: 

• när jag blev mobbad i skolan, 
• när jag blev utsatt för sexuella övergrepp som liten, eller
•  när jag var rädd för människor i min omgivning.

Rädslan blir till sist lika stor som skräcken över övergreppen, mobbningen eller den fysiska misshandeln. 

Hoten med att ingen tror dig om du berättar, gör att du blir handlingsförlamad. 

Du tänker, "Om jag vågar lita på någon kan jag kanske berätta". Ett barns tillit och förtroende är inte lättköpt. 

Djupt innerst inne tvivlar man. 

Rädslan blir en slags självförsvar i sig själv. Om man inte talar om så kan man inte bli besviken. 

Hoten från dina plågoandar växer sig så stora i din fantasi att du helt enkelt inte törs. Skräcken för att berätta sätter sig som en hård knut i magen. Du mår illa och det gör ont.

Under de svåra åren i barndomen brukade jag fantisera om att mina föräldrar skulle komma in och se övergreppen hända, att de så tvingades göra något, så att mardrömmen äntligen skulle vara över.

I skolan hoppades jag att samma sak skulle hända där, så jag skulle slippa mobbas. 

Trettio år senare, när jag läste mina journaler, upptäckte jag att lärarna i min skola visste att jag blev mobbad. De gillade mig inte så de gjorde inget för att hjälpa. 

Därför känner jag att det viktigaste och största vi kan göra för våra barn är att tro på dem. 

Vi behöver alla ta oss tid och prata med barn, vinna deras förtroende, ha tålamod och förklara att de kan tala om allt.

Det är först då du ger ett barn chansen att  våga berätta.

Sköt om er vänner,

Maria