Om otrygghet, en personlig reflektion

När jag kom tillbaka till Sverige, efter många år i utlandet, var jag så otrygg att jag misstrodde allt och alla.

Det tog ett antal år innan jag kunde skratta fritt, prata med personer jag inte kände och röra mig fritt bland andra människor.

Jag var strykrädd och hela min tilltro till mänskligheten hade fått en knäck.

Att hitta ett säkert boende var det inte tala om. Bostadskrisen i Sverige var ett känt faktum. Jag blev hemlös .

Det slutade med att jag hittade en nödlösning. Ett boende där jag hyrde i andra hand.

Min bostad var två små källarrum i en sjuttiotalsvilla . Min ytterdörr hade inget lås och vem som helst kunde vandra in dag och natt. Det var omöjligt att sova djupt och jag var konstant trött och ängstlig.

Lägenheten hade svartmögel på väggarna, fuktskador och döda gråsuggor mellan glasytorna i fönstren. Jag var konstant sjuk och mitt immunförsvar blev totalt överkört. Jag blev plötsligt multiallergiker.

På gatuplan hade huset delats upp i en mängd rum som hyrdes ut separat . De andra hyresgästerna var alla från olika länder, och de flesta av dem var unga män.

Deras kultur var främmande för mig och mycket var ganska skrämmande. Jag var inte van vid höga röster, abrupta rop och högljudd musik från Youtube dygnet runt.

De andra hyresgästerna var trevliga och artiga mot mig. Ingen hotade mig eller liknande. Det var bara en total kulturkrock!

Några år senare fick jag äntligen mitt eget boende. Det blev min fristad. Ett lugnt låsbart och tryggt ställe bara för mig.

Jag hade inte många resurser men långsamt men långsamt och säkert byggde jag upp ett hem som jag ville ha det.

Sedan började skjutningarna i Göteborg. Plötsligt kändes det otryggt att gå ut när jag skulle någonstans jag inte hade varit förut eller när det var mörkt.

Min trygghet är bräcklig. Det tar inte mycket för att jag ska känna mig utsatt. Jag kan inte vara den enda människan som känner så.

Kära läsare, jag hoppas ni är någonstans där ni kan känna er trygga.

Sköt om er vänner,

Maria