Varför?

"Varför skriver du om allt det med övergrepp, vanvård, pedofiler och våldtäkter?", frågade en bekant mig.

Är det en sjuklig fixering? 

Tycker du om sensationspressens svammel?

Först var min reaktion att protestera energiskt och diskutera med vederbörande men jag insåg att det aldrig skulle fungera. 

Hon var säker i sin överbevisning i att hon hade rätt. I hennes ögon var jag var bara en sensationshungrig asgam som festade på pressens lämningar. 

Jag tänkte mig om noga innan jag svarade. 
Vilket argument skulle fungera här?

Till sist beslutade jag att var kortfattad och precis. 

Jag sa: "Jag är en socialpolitisk lobbyist. Det är mitt jobb."

Nu inser jag att jag har mycket att tacka henne för. Utan hennes förfrågan hade jag aldrig analyserat fram vad min roll här i samhället är. 

Min roll är att uppmärksamma orättvisor, vanvård, övergrepp och korruption. Speciellt om det har sanktionerats av staten, länsstyrelsen eller på kommunal nivå.

Detta är inte ett jobb som ger en inkomst eller någon form av belöning annat än tillfredsställelsen att veta jag har gjort skillnad i någons liv. 

Jag gör det för att det var precis vad jag önskade någon hade gjort för mig när jag som barn var omhändertagen av staten.

Paying it forward, friends!

Sköt om er vänner,

Maria

När det gör ont i själen...

Första gången jag blev medveten om att kroppen blir sjuk när det gör ont i själen var jag fjorton år. Jag hade varit omhändertagen av staten av och till sedan jag tio års åldern och jag hade varit rotlös och ledsen mycket längre. 

Sedan jag var åtta hade jag varit utsatt för sexuella övergrepp som jag inte vågade tala om. Hela världen var otrygg. Hemma var inte den trygga oasen jag drömde om. 

När jag blev fjorton år gammal hade jag en brytpunkt.  Då rann bägaren  över. Då sörjde jag min förlorade barndom och all smärta jag hade upplevt. Jag grät i timmar och inget kunde trösta mig. Det kändes som hela mitt liv var över.

Jag var så oändligt ledsen, kände mig oälskad och övergiven och det var då jag började få migrän. Jag mådde så illa jag inte kunde klara det minsta stress utan att mitt huvud kändes som det skulle sprängas. Samtidigt började jag ha ont i ryggen. 

Mindre än ett år senare, då jag fortfarande var omhändertagen i statens regi, började jag ha en envis hosta som var svår att definiera. 

Jag fick andnöd och kände mig trött och sliten. 

Genom åren blev värken i ryggen och hostan värre. 

Som vuxen fick jag diagnoserna Kronisk Astma, Migrän och Perifer Neuropati. 

Det var då jag började göra research om mina hälsotillstånd och upptäckte att det finns ett samband mellan vissa fysiska sjukdomsförlopp och själslig ohälsa.

Det heter Psykosomatiska sjukdomar. För mig blev det en komplett AHA-upplevelse. Om en människa utsätts för extremt fysiskt och psykiskt lidande reagerar kroppen med att framvisa fysiska sjukdomar. Japp så är det. 

Nu känner jag att vi som har utsatts för övergrepp när vi har omhändertagits av staten ska vara noga med att påpeka sambanden mellan psykiskt lidande,vanvård och fysisk sjukdom när vi står där och förhandlar om ersättning.

Ersättningsnämnden är säkert medvetna om sammanhanget men det kan inte skada att säga vi blev sjuka på grund av både fysisk och själslig vanvård.

Här hittar ni några länkar om ämnet psykosomatiska sjukdomar.

http://www.folkbildning.net/sjukvardstolkning/m6_6.htm

http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=172&psykosomatisk

Sköt om er vänner,

Maria

Var tredje ansökare får nej till ersättning - är kriterierna för stränga?

Enligt SVT´nyhetsprogram ikväll får var tredje ansökare av ersättning avslag av Ersättningsnämnden. Det får mig att undra hur svåra krav vi som ansökande ska uppfylla för att få del av statens ersättningspengar.

När jag hör om flera fall där människor fått avslag till trots för att de har utsatts för stora lidande och har fått allvarliga och varaktiga men av vanvården under uppväxten inser jag att det är ett lotteri om man kan få någon form av ersättning alls. 

Kraven på dokumentation, vittnen och liknande gör att vi från början känner att vi måste stå för bevisinsamlingen själva till stor del.  

Dessa bevis är i deras natur nästan omöjliga att hitta. Barnmisshandlare, våldtäktsmän och liknande gör deras dåd när risken för att bli upptäckt är som lägst.

Vi som har blivit vanvårdade under uppväxten är ofta extra sårbara. Vi har ofta bristande utbildning och har färre resurser på grund av detta. 

Att samla bevis och att dokumentera vår barndom gör att vi återupplever barndomens fasor på nytt. 

Jag har hört genom research och kontakter från sociala media att en del inte orkar söka om ersättning då de inte vågar utsätta sig återigen för minnen från barndomen.

Det är just därför jag tycker att hela processen om ansökan till ersättningsnämnden är fel. Poängen skulle vara att så många som möjligt ska få ersättningen beviljad, inte det motsatta. 

Nu verkar det som om hela processen är lagt upp på ett sådant sätt att det gör det lättare för staten att spara pengar.

Är det så vi vill att våra myndigheter ska behandla oss?

Är det inte så som allt började? 

Är det inte just därför vi söker om ersättning, för att vi har blivit felbehandlade?

Extremt upprörd efter dagens episod av uppdrag granskning

Efter dagens Uppdrag granskning var jag så upprörd att jag bara grät. 

Har vi verkligen inte lärt något av tidigare års vanvård av barn medan de var omhändertagna av staten?

Jag kan helt enkelt inte förstå hur naiva myndigheterna har varit. 

Vill vi svenskar verkligen visa vår omvärld detta?

Tydligen har svenska myndigheter inte lärt sin läxa. 

Det ena fallet efter det andra dyker upp och så står Barn och äldreminister Maria Larsson  och säger på tv att kompensationen som vi vanvårdade kanske får av staten är ett undantag.

Sverige måste sluta mörka för det ena övergreppet efter det andra. 

Det ser inte bra ut. Det kommer ändå fram förr eller senare. 

Som vi har sett på Uppdrag Granskning  så verkar övergreppen  fortsätta än idag.

Detta måste få ett slut!

_________________________________________________

Tidigt imorgon ska jag opereras. Det är ett stort ingrepp och det tar nog en vecka eller mer innan jag är tillbaka här på bloggen. Håll modet uppe.

Sköt om er därute,

Maria

Heder, Moral och Vanvård

Enligt Rapport för ett par dagar sedan framgick det att ca.5 % av unga sports utövare blir sexuellt ofredade av sina coacher. 

Det är alltså inte bara kändisar inom sportvärlden som blir utsatta för detta.

Stort tack till Patrik Sjöberg för att öppna för debatten genom att publicera boken "Det du inte såg".

Samtidigt måste det finnas ett stort mörkertal. Barn och ungdomar finner det svårt att ange en vuxen. Man känner att ingen tror på en och låter då bli att rapportera för att undgå att ses i dåligt ljus.

Jag tycker att det är enormt skrämmande att så mycket vanvård föregår i våra sportklubbar och föreningar.

Det är som om det inte finns någon grundläggande heder och moral bland folk längre.

Detta påminner mig om ämnet i min självbiografiska bok ”Vanvårdad i Sverige”.

Jag har skrivit om vanvården bland barn som var under samhällets vård från slutet av femtiotalet till slutet av sjuttiotalet.

Boken kommer snart ut.  Jag lovar att säga till var och när den kan köpas både här och andra platser.

I november 2011 bjöd regeringen in de som vanvårdats till en ceremoni där regeringens representanter bad oss, de då vanvårdade barnen, om ursäkt.Där var jag också närvarande. 

Man beslutade också att utbetala en engångssumma till de som hade blivit vanvårdade, 250 000 kr.

Det händer i början på 2013. Därför tajmade jag boken att komma ut i samband med detta.

Varje ansökan om ersättning kommer att prövas av en kommitté, så det är bara de få som kan dokumentera att de har vanvårdats som får ett öre av regeringen.

Min bok är mitt sätt att dokumentera övergreppen från min barndom men jag har givetvis tillgång till mina patientjournaler också.

Kommer jag och andra få vår ersättning? Jag får väl vänta ock se.....

Sköt om er i höstmörkret.

Maria